Ung Sportjournalistik

När Riverside Stadium stod upp och hyllade sina röda hjältar, svor jag mig
ordentligt upprörd. Inte över Gareth Southgates tillfälliga framgång, utan över
vad de gråklädda presterade.

För låt mig förklara den enkla logiken med årets upplaga av Liverpool FC.
Truppen är för tunn. På tok för tunn. I matchen mot bottenlaget Middlesbrough,
såg vi en osäker slovakisk mittback irra runt som en nackad höna med nervryck
ute till höger. Vi såg en vilsen spanjor slå en stor andel passningar lika fel som
han brukar slå dem rätt. Och så såg vi tomrummet. Inte efter Fernando Torres,
utan efter dennes stand-in. För när Liverpools spanske nummer nio är skadad,
finns ingen ersättare där värd namnet. Dirk Kuyt har skolats om till yttermittfältare,
Ryan Babel likaså, och David Ngog känns lika målfarlig som en febersjuk
Wes Brown.

Faktum är, att Liverpools bänk mest liknar en värmländsk blåbärsskog jämfört
med Chelseas och Manchester Uniteds dito. Ta bara en sådan grej som när
Man U har Nani och Anderson på bänken samtidigt. I runda slängar 400 miljoner
som gör absolut ingenting.

För skojs skull kan vi ju även slänga dit Owen Hargreaves, så landar vi en bra
bit över en halv miljard. Jämför det med Liverpools bänk mot Boro, som bestod
av; Diego Cavalieri, Andrea Dossena, Albert Riera, Yossi Benayoun, Lucas Leiva,
David Ngog och Stephen Darby. Föga imponerande för ett lag vars ambitioner
sägs vara ligatiteln. Pinsamt vid minsta antydan till jämförelse med
toppkonkurrenterna.

Nej fokusen är det inget fel på. För även om spelarna såg vilsna ut på Riverside
så är min övertygelse att fokusen inte är problemet. Man är inte tillräckligt bra helt
enkelt. Att Liverpool däremot kan prestera i Champions League, beror kort och
gott på att laget har en unik förmåga att samla kraft till speciella drabbningar.

Jag drar parallellen från Manchester United till den svenska poliskåren. De gör
samma sak, dag ut och dag in. Dvs presterar på en jämn nivå, men självklart
med toppar och dalar. Liverpool däremot, känns mer som en insatsstyrka, vars
specialitet är kortare insatser. Långsökt, men ändå inte en helt galen parallell.

När det gäller Benitez, så har många på senare tid sett fram emot att se
spanjorens signatur på ett nytt långt kontrakt. Samtidigt förstår jag kritikerna.
För vad Liverpools trupp behöver, är en rejäl vårstädning. Halvbra spelare
behöver sorteras bort, och bättre spelare behöver köpas in. Synd men sant.
Frågan är bara om spanjoren är rätt man att hålla i dammvippan.

Att de röda från Merseyside ändå är med i toppen av Premier League får
anses vara en god bedrift. Lyckas man också hålla undan för Aston Villa
och Arsenal, tar de en tredjeplats som man inte ska skämmas för. Åt
antagonisterna från Manchester finns i nuläget inget att göra åt. I ligan
alltså. Champions League däremot, där varje match kan liknas en
fritagning av gisslan, där har insatsstyrkan från Liverpool all chans i
världen att nå stora framgångar. 

Fredrik Norrström, mars 2009  

Steven Gerrards mål i derbyt mot Everton var så likt honom. Inför magnifika The Kop gjorde
han som så många gånger förr. Men vad hjälpte det. En finsk-slovakisk försvarstabbe på
en israelisk orsakad frispark tog lagen tillbaka till ruta ett. Till 0-0, eller i varje fall till 1-1.

Men trots att det skär i hjärtat, så måste jag erkänna. Everton var bra. De gjorde det svårt för
Torres och grabbarna. Enda problemet är deras ojämnhet. Spelare som vänsterbacken
Leighton Baines, och mittfältaren Mikel Arteta imponerade stort. Däremot så undrar jag
vad en spelare som Steven Pienaar överhuvudtaget gör i The Premiership. Än mer förvånad
blir jag, när han dagen efter derbyt ges beröm av en journalist på ansedda The Guardian.
Är jag verkligen ute och cyklar? För mig spelar han otroligt "valpigt", och jag har svårt att se
spetskompetens i en spelare som saknar just det, kompetens.

Liverpool däremot agerar betydligt jämnare. Ta derbyt i måndags till exempel; Några spelare
underpresterar rejält, och övriga vill inte vara sämre. Endast tack vare ett mål av Mr. Liverpool
himself, och en handfull halvsvåra målvaktsräddningar, slapp Rafael Benitez med audiens
bevittna ett totalt fiasko.

Med facit i hand skulle spanjoren enligt min mening valt att starta med Javier Mascherano
istället för Robbie Keane. Ett spelsystem uppbyggt enligt 4-2-3-1 hade gett kapten Gerrard
en offensivare roll, och Masken hade hjälpt till att skapa ett solidare innermittfält.

Men det är klart, med facit i hand borde Benitez aldrig betalat en penny för Robbie Keane.
Med facit i hand var det ja.

Jag har svårt att släppa derbyt, och hur jag än försöker, så kan jag inte förklara känslan.
Att se Liverpool-Everton är magiskt. Det är hemskt, nervöst och förbannat härligt.

En underbar pina helt enkelt.

Folk hurrar till höger och vänster för att Kaká stannar i Milan. Men på ett sätt är det synd att
en av världens bästa spelare, inte får spela i världens bästa liga. Samtidigt håller jag med,
summorna som nämndes var orimliga. Och City, vad skulle han dit och göra?
Spekulationerna kunde väl åtminstone ha handlat om ett topplag.

Zlatan blev ordentligt prisad i Italien nyligen. Jag unnar honom det absolut, och
även om jag aldrig förstått mig på italiensk fotboll så begriper ju även jag att pojken
vet hur man sparkar boll.

Chelsea har gått ifrån att vara en lagmaskin som likt United maler ner motståndet, till
att bli skrämmande ineffektiva. Kreativiteten lyser med sin frånvaro, och alla frågar sig
vad det beror på. Svaren är många, och att hacka på de bäst betalda stjärnorna tycks
populärast för tillfället. Frågar du mig så har Scolari lagt för stort ansvar på John Obi Mikel.
Den blott 21-åriga nigerianen har belastats med ansvar långt över hans kapacitet.

Avslutningsvis så står jag fast vid tipset om att Liverpool vinner ligan i år. Gerrard blir
årets spelare, och stackars Ronaldo flyr till Real Madrid. 
What can I say; I wish.

Fredrik Norrström, januari 2009

Den 15:e krönikan sätter klorna i Kim Källström. Vad tycker du, rätt eller fel?

Ett skärrat Sverige var nog glada över att resultattavlan visade 0-0 i halvtid mot Ungern.
Råsunda, Sveriges "fort" låg i ruiner. Ungrarna ägde matchen under de första 45
minuterna. Men efter paus tröttnade bortalaget, och Sverige kunde tills slut bärga den
så viktiga segern.

Mycket tack vare en spelare.

Mycket tack vare vår lagkapten.

Mycket tack vare Henrik Larsson.

Men även om det viktigaste med gårdagens match var tre poäng, så finns många frågor
kvar att besvara. Vad gör till exempel Daniel Andersson i landslaget? Att kalla hans insats
för pinsam är i underkant. Snälla Tobbe bli frisk, nu!

Och så denna Kim Källström. Jag är så förbannat trött på allt daltande när det gäller honom.
Aldrig tidigare har det "puttignuttats" så mycket med en spelare som Lagerbäck inte ansett
vara tillräckligt bra. Man har pratat om att han har underpresterat i landslaget, men det tror
jag inte ett ögonblick på. Sanningen är den, att han inte är bättre. Synd men sant. Att han
"spelar" i Lyon ger jag fullständigt fan i. Anders du får äta hur mycket tacos du vill, bara du
kommer tillbaka!

För har ni någonsin sett en så enfotad svensk landslagsspelare som Källström? Självklart
har ni det, jag menar Pontus Kåmarks vänsterdoja gjorde ju sällan någon annan än
motståndaren lycklig. Men så spelade han i backlinjen också. Källström däremot, innehar
en nyckelroll på mittfältet. Med den högerfoten. Oförståeligt. Lagerbäcks gest när Källström
brände ett friläge med högern sa allt. Det är för dåligt Kim. Det är helt enkelt för dåligt! 

TV8:s sändning håller däremot hög kvalitet, med nyrekryterade Ola Wenström i spetsen.
Ett bra drag att ersätta självgode Runheim med betydligt mer sympatiska Wenström. Till
och med Bosse Pettersson var i bra form när han i halvtid konstaterade att Lagerbäck borde
låta Daniel Andersson "vila". Bravo Bosse. Kan Viasats ledning även fixa över Glenn Strömberg
så kan verkligen Champions League-sändningarna bli något extraordinärt i höst. Med
Wenström, Sladjan, "Rit-Ola" och ev. Strömberg har man toppat laget rejält.

Men åter till gårdagens VM-kval. Sverige slog alltså, efter vissa problem Ungern, och räddade
sig kvar i kvalet. Jag saknade dock snabbhet, styrka, finess och passningsskicklighet. Det vill
säga jag saknade Christian Wilhelmsson, Tobias Linderoth, Johan Elmander och Anders
Svensson. Alla går rakt in i min startelva. Lägg där till Erik Edman, och en stor del av laget mot
Ungern är utbytt. Tills matchen mot Portugal i oktober vill jag se en återgång till klassiska 4-4-2,
för att vi inte ska bli helt utspelade. Men jag tror aldrig Lagerbäck ändrar sig nu. 3-5-2 är det som
gäller, och i en värld utan skador ser Sveriges starkaste startelva då ut enligt följande;
I alla fall om du frågar mig.

Isaksson

Mellberg - Majstorovic - Hansson

Linderoth - Svensson

Zlatan - Elmander

Med dessa killar på plan tror jag faktiskt vi skulle kunna göra en Danmark. Dvs slå Portugal borta.
Det skulle smaka mumma det.

*

I övrigt jublade jag när jag såg att England spöade skiten ur Kroatien. Fjunisen Theo Walcotts
tre mål gav Mr. Capello ett ypperligt utgångsläge till att föra England till Sydafrika.
Gud förbjude något annat.

*

På lördag är det så dags för en av årets större matcher i England. Mitt sargade Liverpool tar emot
ärkerivalerna Man United. Med Gerrard och Torres skadade blir det oerhört svårt, men
förhoppningsvis kliver någon annan fram. Varför inte nyförvärvet Robbie Keane?

Det skulle smaka omöjligt ännu bättre än den där klassiska mumman.


Fredrik Norrström, september 2008  

När Allsvenskan drog igång efter EM-uppehållet fanns många frågor. Efter matchen
på Behrn Arena mellan ÖSK och AIK är förutsättningarna annorlunda. Medan de
gulsvarta säkert somnade ovaggade, låg nog ÖSK-spelarna och vred på sig.
Utan tvivel långt in på småtimmarna.

För när domaren gjorde slut på lidandet steg jublet på "Behrnabeu". Gnaget hade
fullkomligt utklassat ett närmast patetiskt Örebro SK. Och som sagt, publikens hyllningar
ville aldrig ta slut. Mer om det senare.

Matchen hade inte ens hunnit bli två minuter gammal innan det rasslade i nätet bakom
stackars Peter Westman. Tvåan kom. Trean likaså. Vid det laget kände jag en stor lättnad
över valet att lämna den svartvita tröjan hemma.

Att slutresultatet skrevs till fyra mål mot ett i AIK:s favör, innebar två positiva ting för ÖSK.

Men också en sjuhelvetes massa negativa.

De negativa skulle ta alltför lång tid att ens ägna en tanke åt, varför jag istället fokuserar på
det positiva. Två punkter som sagt:

1. Den nygamla värvningen John Alvbåge slapp undan en pinsam comeback.

2. Laget gjorde mål för första gången på åttioelva matcher. Eller ja, fem i alla fall.

Men förlorade, det gjorde ÖSK, riktigt jäkla rejält också. På planen. Men det är en sak
att spela fegt, inte kämpa för sina lagkamrater och inte visa någon moral. Det är både
skamfyllt och pinsamt. Men det finns det som är värre. Värre än ingen moral alls.

Nämligen dubbelmoral.

En gräslig stank.
En stank som inte luktar, utan bara stinker.

Flygbladet var från den så kallade AIK-alliansen. Information om att man valt att bojkotta
lagets bortamatcher, hade aggressivt men välformulerat plitats ner. Orsaken är en invecklad
historia som i grund och botten handlar om pengar, säkerhetsvakter och ansvar. Men fine,
jag köper den. Bojkotten alltså. Eller gjorde, i alla fall. Tills jag insåg hur grundlurad jag blivit.

För min föreställning om ett "Behrnabeu" fritt från tillresta gnagare, dog ganska snabbt. De
bojkottande supportrarna hade plikttroget lämnat bortasektionen nästintill tom, och istället
flyttat in på sittplats. Summan av denna beska kardemumma blev att stora delar av södra
sittplats täcktes av svartgula tröjor. När så en av lagets alla sydamerikaner satte bollen
mycket vackert i nät, förvandlades södra sittplatsläktaren i Örebro, till Råsundas Norra
ståplats i vår vackra huvudstad.

Jag var mållös. Jag var arg. Och det hördes. Tydligen är det någon oskriven regel att man
som sportjournalist inte avslöjar var man har sin lojalitet liggandes. Patetiskt. Som Mats
Olsson i Expressen, han hävdar att han bara håller på nåt pissigt korplag i femman.
Skitsnack! Mitt hjärta klappar tvunget eller otvunget för de svartvita från min födelsestad.
Deal with it.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att AIK-alliansens patetiska försök till bojkott,
endast resulterade i fler gulsvarta tröjor på sittplats. Kanske börjar dom vänja sig. Kanske
är dags för sittplats på norra stå. Eller inte. En sak ska gnagarna dock ha klart för sig. Att
bjuda på fin fotboll och utklassa mitt kära ÖSK, fine det kan jag köpa.
Men våra sittplatser, dom rör ni aldrig mer.

Fredrik Norrström, Juli 2008

När Fernando Torres satte nicken i stolproten så förstod jag. Jag förstod att allt var över.
För Tyskland alltså.
Pojken som blivit en man, blev också hjälte. Så rättvist, så kul, men inte så oväntat.

Nu kom visserligen avgörandet en stund senare, men återigen var det Torres som höll
sig framme. Efter ett misstag av annars duktige Philip Lahm, stod det 1-0 till laget utan
Raúl. Samma lag, vann senare matchen med samma siffror.
Utan petade storstjärnan Raúl.

Hans ersättare gjorde dock utan tvekan en imponerande insats. Den ene vann skytteligan,
och den andre avgjorde finalen. Kort och gott, med Fernando Torres och David Villa i laget,
behöver man ingen Raúl. Som att Sverige skulle vinna EM utan Zlatan. Kanske skulle vi ha
petat vår störste stjärna. Eller kanske inte.
Vi är ju trots allt inte Spanien.

En sak är i alla fall klar, Spanien vann otroligt välförtjänt, och de gjorde det utan spelare från
Manchester United. Utan spelare från de regerande Champions League-mästarna. Bara det
är värt en notis, en applåd och en viss beundran.

Tyskland då, återigen stod man där som förlorare. Michael Ballacks smärta efter slutsignalen
kändes lång väg. Men när stjärnor som Miroslav Klose och Lukas Podolski underpresterade,
hade man inte en chans. Ändå tog man sig till final. Hela den snåriga vägen fram till silvret.
Det är också värt en notis, en applåd och en viss beundran.

Många har i efterhand menat att detta mästerskap hade allt. Målen, matcherna, vändingarna
och stjärnorna. Jag håller inte med. Jag saknade England. Att landet med världens bästa
inhemska liga, inte deltog i EM är inte bara dåligt. Det är en skandal.
Men det där vet ni allt om redan. Misslyckade män med Formel 1-namn, och så vidare.

Men nu när mästerskapet för Europas fotbollsnationer är över, blickar vi framåt. För sportintresserade
nalkas ett spännande sommar-OS. Men för förlorade fotbollsfanatiker som jag själv, står
dock ett annat spel för dörren. En konstig säsong utan riktiga matcher av värde.
De kallar den "silly season".

För spekulationerna är vildare än någonsin. Ska Cristiano Ronaldo överge Red Devils för
Real Madrid? Går Robinho till Chelsea? Och får stackars Gareth Barry igenom sin transfer till
den röda sidan av Merseyside?

Frågorna är många, och svaren får vi, tids nog. Fram tills dess är det bara att följa med tåget,
hålla i sig när det svänger, och hoppa av vid rätt perrong. Leva livet helt enkelt. Vilket kan vara
nog så svårt ibland. Fråga bara Petr Cech, Otto Rehagel eller någon annan av detta mästerskaps
stora förlorare.

För tvål i handskarna, en rutten fotbollsfilosofi, eller vad det än må vara.
Förluster är alltid förluster.
Och illa, ja det kommer de ofrånkomligt alltid att smaka.

Fredrik Norrström Juli 2008         

Med mindre än ett dygn kvar till den första semifinalen i tjugohundraåtta års EM
vaknar snacket, spekulationerna och nervositeten till liv igen. Vilodagarna är över.
Många inledde mästerskapet iklädda vikingahjälmar och Zlatan-tröjor,
dessa är glömda nu.

Nu pratar folk bara om ett land, eller snarare om en spelare. Arshavin, Andrei Arshavin.
Den lille tsaren kallar de honom visst. Jag ska erkänna att jag aldrig hade sett
människan förut. Namnet var bekant, men inte mer. Och trots han enorma insats
mot Sverige, såg jag aldrig han och hans Ryssland som ett hot. Framför allt inte
mot suveräna Holland.
Men tji fick jag, och tji fick de stackars Nederländerna.

Många höjer därför nu röster för att Ryssland kan komma att göra en "Grekland".
Vilket kort och koncist, innebär att man vinner EM i fotboll, fastän folk skulle ha offrat
både höger och vänster hand på att det aldrig skulle ske. Ungefär så i alla fall.

Skillnaden är dock att Ryssland förutom framgång, även fått folks sympati. Med en
finurlig offensiv signerad Guus Hiddink, har man bokstavligen spelat sig in i
människors fotbollshjärtan.
Det ska väl till en Nederländare för det antar jag.

Men för att återgå till tsaren, till Andrei Arshavin. För när EM är över, börjar således
dragkampen om denna supertalang. Barcelona, Arsenal och Milan, ryktena talar för
sig själv. Kort sagt; killen lär fanimej inte gå arbetslös i höst.

Ändå hör jag en klocka. Det tar någon sekund innan jag inser att det är en försiktig
varningsklang. Du har sett detta förut. Déjà Vu.

Hans namn fanns på allas läppar. Mot Sverige var han farlig. Alldeles livsfarlig.
Han och hans land tog mästerskapet och dess deltagare med storm. Senegalesen
El-Hadji Dioufs historia är det största hotet mot Arshavins framfart.

För er som inte minns, så hamnade Senegal-anfallaren i Liverpool. I mitt Liverpool.
Att samme Diouf nu för en mindre belyst tillvaro i Bolton talar sitt eget
bekymmersamma språk.

Men fan ska inte målas på väggen för det. Arshavin är ju trots allt ryss, vilket väl är så
långt från afrikan man kan komma. Så om ryska spågummor ger tusan i att stoppa
nålar i fel voodoo-dockor, blir nog Arshavin en ihågkommen stjärna ändå. Potentialen finns.
Men som sagt, afrikan eller ryss, kaxig eller blyg. Aldrig kan du ta något för givet. Aldrig får
du slappna av.
Speciellt inte i fotbollens mäktiga Europa. 

Fredrik Norrström, Juni 2008

Den blonde lilla Dirk hade kommit från ett land i väster. En gänglig mörkhyad man likaså.
Ändå bestod manskapet mestadels av krigare från ett land söderut, samt infödingar.
Slaget skulle äga rum på en stor grönyta, och hövdingen föreberedde sig på två jämna
strider. Vann man mot Blånäsorna från huvudstaden, skulle man avancera allt närmare
målet.

Det var en gång en by i öns nordvästra del. Invånarna där, kom från världens alla hörn,
men hade en sak gemensamt. Kärleken för kamp. Byns hövding var en kraftig man med
svart skägg, också han utifrån. Uppväxt vid Medelhavet, men med ett ständigt sökande
efter nya eggelser. Ön låg förövrigt väster om det gigantiska Europa.

Hövdingen satt på en bänk och blickade ut över truppen. Stolta krigsmän vässade sina
knivar och spjut. Nervositeten låg som en tunn hinna, och inte mycket sades. 

Vetskapen om att en seger var absolut nödvändig, tyngde honom. Det gångna årets mindre
strider, hade lett till större markförluster än väntat. På det, så hade de nya stadsmännen
från Amerika blivit osams också. Läget var minst sagt turbulent, men hövdingen kunde
bara fortsätta på inslagen väg, bära eller brista.

Han gick noga igenom det kommande slaget, steg för steg. Till sin fördel räknade han
soldaternas styrka i stora bataljer. De små och till synes meningslösa dusterna som kom
med jämna mellanrum, kunde inte mäta sig med detta. Adrenalinet, aggressiviteten,
till och med blodsmaken i munnen kändes bättre när mer stod på spel. Dessutom hade
man vunnit det senaste slaget, inte långt ifrån där han nu befann sig. Självförtroendet var
således mycket gott.

Regenten satt djupt insjunken i tankar om hur morgondagens strid skulle arta sig, och märkte
inte att hans högra hand närmade sig. Mannen som med säkra steg styrde mot sin anförare,
var själv en ledare. På slagfältet fanns han ständigt i täten. I oräkneliga strider hade han varit
tungan på vågen. Även i de mörkaste stunderna hade han fått sina mannar att se ljuset.
Hans spjut var också alltid det blodigaste.

Bakom honom anade hövdingen, som nu tittat upp, även fyra andra män. Alla fyra hade sina
egna specialiteter, och han var stolt över dem. Mycket stolt. Några av dem hade varit med i det
historiska slaget för några år sedan. Det talades fortfarande om den osannolika vändingen,
och respekten som för evigt var vunnen.

Det började skymma, och det var dags för vila. De röda drog sig sakteligen var och en hem till sig.
Snart var hövdingen ensam kvar, ensam med solnedgången. Han bad en stilla bön på något som
lät som spanska, och begav sig även han hemåt.

Det var en gång en by som vässade huggtänderna inför en stor strid.

Det var en gång ett blodrött Liverpool FC, som inte ville annat
än att besegra blånäsorna från huvudstaden.

Fredrik Norrström, april 2008 

Domarens pipa förkunnade att den andra matchen mellan Inter och Liverpool var
över. Rafael Benitez mannar hade slagit ut Zlatan och hans Inter. Glädjen var lika
tydlig som den stora besvikelsen.

När man är född och uppfostrad med ett blodrött Liverpool-hjärta är det omöjligt att
vara objektiv. Precis som i matchen på Anfield, fick en blåsvart spelare även denna
gång, se domarens röda kort. För mig var det självklart. Lika självklart som att
Fernando Torres är världens bästa anfallare.

   Partisk var ordet.

Ser man dock bara till fakta, så var det faktiskt så, att Liverpool gjorde tre mål. Inter
gjorde tre mindre. Torres gjorde mål, Zlatan gjorde det inte. Statistiken ljuger sällan,
och i just det här fallet är den mer sann än någonsin.

"El Niño" som den 23-årige spanjoren kallas i Liverpool, är så het att man troligen
skulle kunna steka hamburgare på hans högerfot.
   Nästan i alla fall.

Men Torres i all ära, den spelare som egentligen fixade avancemanget var faktiskt
Javier Mascherano. Liverpools unge argentinare visade sin landsman Estebán
Cambiasso vem som var kung på mittfältet. Likt en pedantisk lokalvårdare, höll han
rent hus framför det röda försvaret.

   Mascherano har kommit att få smeknamnet Masken, och det är mycket tack vare
honom och hans bollvinnande, som Benitez fortfarande tränar Liverpool. Maskens
nya kontrakt, tillsammans med det lugn spanjoren hela tiden behållit, i tider av
spekulationer ger nu resultat.

   Masken och masken helt enkelt.

I övrigt ska lottningen till kvartsfinalerna bli oerhört intressant. Tänk att fyra engelska
lag i semifinalerna faktiskt är en möjlighet.

   I teorin åtminstone. 
 
Barcelona blir svårslagna, men i övrigt ser det väldigt tamt ut, när övriga Europa vässar
huggtänderna mot Englands fyra stora. Roma slog visserligen ut Real Madrid, men nu
tar det stopp, det är jag helt övertygad om. Såvida man inte har turen att ställas mot
tyskarna eller turkarna förstås.

För Liverpools del infinner sig denna säsong en stark känsla av Déjà Vu. Misslyckande
i ligan och succé i Champions League. Den historien kan alla scousers mycket väl. Men
laget har ändå genomgått en förvånansvärt smärtfri generationsväxling. Det har gått så
smidigt att jag knappt tänkt på det. Nya spelare som fyllt 20 bara för nåt eller några år
sedan, har tillkommit, och inger hopp om en ljus framtid. Med Lucas, Masken, Babel,
Skrtel och Torres känner jag mig lugn. Förvånansvärt lugn.

Om sen Benitez fixar hem ytterligare en Europa-seger, så är snart det klassiska snacket
igång igen. "Nästa år, då vinner vi ligan också..."

Fredrik Norrström, mars 2008  

Krönika nummer nio. Rubriken säger allt. Med facit i hand, vet vi ju att det ordnade sig till slut.

Vad Örebro SK behöver är en stor lögn

Matchen i Malmö handlade om bekräftelse. Om Behrn Arena skall få bjuda oss på
allsvensk fotboll även nästa år, så krävs det inte bara en sjuhelsike massa tur. Det
krävs också att sanningen ljuger oss rakt upp i ansiktet.

Örebro. Gamla fina Örebro. Ineffektiva, slarviga och rent ut sagt dåliga Örebro SK.
Stadens fotbollslag håller långt ifrån allsvensk klass. Jag vet att det låter pessimistiskt.
Men att blunda för sanningen har sällan hjälpt. Verkligheten hånar oss med att match
efter match visa upp ÖSK:s faktiska kvalitet. Eller snarare brist på kvalitet.

Ett lag som inte vinner en enda match på bortaplan, är ett om inte mediokert, så i alla
fall dåligt lag. Jag vet att årets allsvenska inte är över än, men ändå. Det är ingen tillfällighet
att många av topplagen dryper av avund på Djurgården. De har ju faktiskt tre poäng gratis
när de svartvita kommer på besök i slutet av september. Eller?

Kan spelare som Rodevåg, Halilovic och Henriksson, en gång för alla överbevisa hopen
av kritiker, inklusive mig? Troligtvis inte, men som en stor legend en gång sa, bollen är rund.

I skrivande stund ligger i alla fall Örebro Sportklubb på en plats som innebär fortsatt spel i
rikets bästa liga. Tillsammans med många gnälliga närkingar, håller både jag och mitt
svartvita hjärta mer än tummarna för att det även ska sluta så.

För att det ska göra det, måste Urban Hammar få varje spelare att höja sig minst ett snäpp.
En omöjlig uppgift kan tyckas, men jag har sett betydligt större fotbollsmirakel än så.

Det räcker dock inte med att ÖSK på något utomjordiskt sätt börjar spela bättre fotboll.

Man behöver också några skottskärror tur, och en stor lögn. Turen är det ju ingen som direkt
rår över, så där kan man väl bara hoppas. Detsamma gäller väl egentligen lögnen, även om
det känns lite tvivelaktigt att hoppas på att sanningen ska ljuga en rätt upp i ansiktet. Ändå är
det just det som krävs.

ÖSK har efter 21 spelade matcher, endast åstadkommit 19 mål och lika få poäng. Det kan
inte klassas som något annat än fruktansvärt illa. Faktum är också att lagets spel, mer påminner
om Superettan än Allsvenskan. Men skulle nu laget trots allt slippa nedflyttning, så kan det inte
betraktas som något annat än ett stort lurendrejeri av sanningen.

Sällan har väl så många fotbolls-intresserade örebroare hoppats på osanning.

Men eftersom hoppet är det sista som överger en, så hoppas till och med jag fortfarande. Jag
hoppas att jag blir överbevisad, förvånad och till och med ljugen rakt upp i ansiktet. Allt för att få
se allsvensk fotboll i Örebro, även nästa år.

Fredrik Norrström ,

September 2007

Riktigt riktig fotboll

Snart börjar det. Allsvenskan. Kanske vinner Elfsborg guld igen. Kanske inte. AIK lär
inte ge sig i första taget, och att MFF är revanschsugna råder det inga tvivel om. Men
var hamnar ÖSK? Återuppståndna från de döda, eller ja, från Superettan i alla fall.
Fågel, fisk eller mittemellan? Det sägs att framtiden ruvar på alla svaren.

Att Närkeslätten berikas med guld och gröna skogar är det väl knappast någon som tror.
Inte det förstnämnda i alla fall. Men laget har verkligen bringat den förlorade fotbollsglädjen
tillbaka till staden. Tacksamheten kommer för-hoppningsvis att visas i årets publiksiffror.

Men elitfotbollen är egentligen en bagatell. En liten och inte långt ifrån overklig dröm
för många. Nej tacka vet jag riktig fotboll, det är stort. Riktigt stort.

   Jag tror jag har spelat riktig fotboll i ungefär 3 år och 2 gånger. De första tre åren
spenderades i Rynninges P-86-lag under mitten av nittiotalet. De andra två gångerna
har ägt rum på Uppsala Garnison. Anledningen till att endast tre av mina nio år i Rynninge
räknas som riktig fotboll, är för att då spelade vi för oss själva. Vi brydde oss inte om
Petters mammas tjat. Och vi gav blanka den i vad Adams pappa gormade om.
Då spelade vi riktig fotboll.
Det var tider det.

Riktig fotboll handlar om en sak. Att ha kul. När 1:a insatsplutonen ur 2:a kompaniet på
Luftstridsskolan (LSS) har snöfotboll på schemat, händer något magiskt. Inte för att alla
stackare i stridspar om två, älskar att pulsa runt i decimeterhög snö. Inte alls. Det kan till
och med bli lite långtråkigt ibland. Och spelet i sig, är inte ett dugg bättre än den plaskblöta
snön. Inga västar skiljer lagen åt, inga backar och anfallare existerar. Samtidigt så utgör
kängornas stålhättor i varje närkamp, en risk för brutna smalben.

Varje gång befälet blåser i sin visselpipa hörs kvävda stönanden och suckar. Dess
skärande oljud innebär endera arm-hävningar, situps eller upphopp. Men inom Försvarsmakten
 har dessa övningar givits det ironiska namnet; "aktiv vila". Vad var det han sjöng nu igen,
Tomas Ledin, "gilla läget"?

Men mitt i detta bedrövliga försök till spel, mitt bland allt snörvlande och hostande, där finns
en ljusglimt. Ett ljus som till och med lyser starkare än de förfärliga taklamporna på
garnisonens värnplikts-logement.

Ljuset symboliserar den enkla, fina, och så otroligt vackra glädje som kan framkallas bara
genom att en rund plastboll, passerar emellan två metallstolpar. Något som egentligen är
helt oförståeligt hur man ens kan bli glad åt. Denna glädje är tillsammans med skratten som
liten bollsparkande pojke, resultatet av riktig fotboll.

Summeringen av den alltid lika välsmakande kardemumman, ger oss två enkla regler.

Enkel fotboll = Riktig fotboll.

Enkel glädje =  Riktig glädje.

Så enkelt att säga, men ändå så svårt att förstå.

Om Mr: Walker borde införa riktig fotboll i Örebros A-lag, låter jag vara osagt. Något som jag
däremot tänker ta med mig till hemmamatcherna på Behrn Arena, är riktig, och då menar
jag riktig glädje.

Lugnet på "Behrnabeu" får mig att längta hem.

För många består juletiden av god mat, pepparkakor och glögg. För andra innebär
den rättsskandaler och fängelsestraff. Om familjen Behrn tycker om glögg eller inte,
låter jag vara osagt. Klart är nog, att de föredrar den före de åtal som nu drabbat deras
forne konkurrent om Eyravallen, Obol Invest.

Rubriken som får mig att höja på ögonbrynen, finns i en av Sveriges största kvällstidningar.
Åtminstone i den upplaga som finns att ta del av på Internet. Nyheten att företaget Obol
Invest nu ska granskas av finansinspektionen, kommer knappast som en chock. Ändå
fångar den min uppmärksamhet. Det som idag heter Behrn Arena, skulle ju mycket väl
ha kunnat heta Obol Invest Arena istället. Tack gudskelov för att så inte är fallet.

För i familjen Behrns miljonsatsning på Eyravallen fanns något mer än bara pengar.
Där fanns en känsla för arenans historia, och en respekt för de lokala lagen som spelar
där. Företaget är inget halvskumt skalbolag från några oskuldsfulla öar, som ingen
människa vet var de ligger. Annat är det med Obol Invest, som framstår som allt skummare
för var dag som går. Det rådande lugnet från "Behrnabeu" når ända till London, och det får
mig att längta hem.

I tidigare nämnda kvällstidning fanns en mycket minnesvärd rubrik:

"Obol Invest pekas ut som nya Trustor"

Min spontana reaktion blir att kritiken mot "Behrnabeus" vip-loger, känns ganska löjlig i
jämförelse med detta.

Alla är dock inte lika lyckligt lottade som ÖSK. Örebro Hockey, Svenska basketligan och
Luleå Hockey, är bara några av Obols "offer". För deras skull hoppas jag att hela karusellen
slutar snurra, utan att någon ramlar av.

Jag får också rapporter hemifrån om att målmaskinen Rodevåg är klar för ÖSK. Ett mycket
glädjande besked för alla oss från Närkeslätten, som tycker om fotboll. Låt oss bara hoppas
att han är mer redo att flytta upp en nivå, än vad Johan Pettersson var när han kom till klubben.
Inte för att Johans säsong varit totalt misslyckad, men jag ska erkänna att jag personligen hade
högre krav på honom än vad han har visat.

Inför den kommande säsongen ser dock Örebros lag mycket intressant ut. Med Nedim och
Rodevåg i anfallet. En vänsterkant med Riddez rutin, och Näfvers talang. Ett innermittfält med
en dansk regent. Hungriga ungdomar i Kevin Walker och Sandro Pavicevic, ja listan kan göras
lång. Att vi går en spännande vår till mötes är i alla fall klart.

Här i London existerar dock bara engelsk fotboll. Tidningarna ägnar spaltmeter åt att desikera
lagens matcher in i minsta detalj. Något som är anmärkningsvärt, är att tränarna ges ett mycket
större utrymme i media här, än i Sverige.

Efter tre månader utomlands, ser jag nu fram emot att komma tillbaka till Sverige. Tillbaka till
lugnet på "Behrnabeu".

Tillbaka till Allsvenskan.

Fredrik Norrström, London 061207  

Man känner sig lite som ett kristet barn på julafton, där England får iklä sig rollen som den
muslimska kompisen. Den sneglande blicken mot julklapparna innehåller inget förakt, bara
förvåning och en känsla av ignorering. Kanske finns där en smula avundsjuka också, men
jag är inte säker.

Efter Johan Elmanders riktiga internationella genombrott, är han fortfarande anonym i England.
Föga förvånande, men ändå en intressant notis. Hade motståndet i lördags hetat England istället
för Spanien, hade han bergis varit rikskändis på Londons pubar.

Men landet i väst har större bekymmer än Sveriges beundrans-värda bravader. 0-0 mot Makedonien,
och 0-2 mot Kroatien har satt stor press på mannen med formel 1-namnet. Kanske inser
Steve McClaren nu sitt misstag i att ställa Beckham utanför truppen. Det finns bara en David
Beckham, och det kommer det alltid att finnas.

De engelska spelarna återvänder nu till sina respektive klubblag med svansen mellan benen. Att få 100% koncentration från dessa i nästa match blir en utmaning för Ferguson, Mourinho och Benitez.

Fredrik Norrström, London 061013

I den femte krönikan sågade jag Zlatan vid fotknölarna, idag tycker jag att han är
betydligt mycket bättre,men vid tidpunkten då detta skrevs, var han fullkomligt värdelös.  

Zlatan var Sveriges sämsta spelare
På plan är vi vana vid att se honom dominera. Han trollar bort åttioelva försvarare,
gör en dragning och sätter den i krysset. Det är den Zlatan vi ser, eller åtminstone
vill se. Mot Lettland var han sämst av de spelare som bar gul tröja. "Ibra" gjorde inga
dragningar och hade inga giftiga avslut. Inte ens det vanliga hånleendet bjöd han oss på.

Efter en uddamålsseger som var långt ifrån säker, så fick Lars Lagerbäck äntligen lite
 nödvändigt andrum. Högerkanten med Alexandersson fungerade över förväntan, och
Elmander glänste i sin kanske bästa match för blågult. Värre var det för Zlatan. Mannen som
kostade Inter i runda slängar 235 miljoner, var nästintill urusel.

Kanske är det dags för svenska folket att inse hur bra Zlatan egentligen är. Eller snarare
hur bra han inte är. Man kan nämna att omgivningen inte stavades Adriano och Crespo,
 men ändå. När Zlatan fortfarande var ny och slapp konstant markering, glänste han jämnt.
Idag är det annorlunda. En hårdare bevakning har visat att Rosengårdsprofilen inte håller
den klass vi trodde. Mot ett så mediokert landslag som Lettland, kan man knappast berömma
en uddamålsseger. Än mindre en anfallare av rang, som på 90 minuter uträttar absolut ingenting.
 

För att åter knyta an till omgivningen, så bör Fredrik Ljungbergs insats nämnas. Den nyblivne
kaptenen visade tydligt hur man på bästa sätt anför sitt lag. Ett utmärkt val av lagkapten, enligt
mig. Zlatan Ibrahimovic är nog den sista jag skulle vilja se som landslagets kapten.

Inför matchen mot Liechtenstein måste något drastiskt ske. Bänken i 90 minuter vore kanske
den tändvätska Zlatans trötta ögon behöver. Starta en match för svenska landslaget ska man
göra för att man förtjänar det.. Att man gör det för att man heter Ibrahimovic i efternamn,
är totalt oacceptabelt.

Fredrik Norrström, 060902 

Kritikerna menade även att han skulle fråntas titeln som VM:s bästa spelare,
något jag inte kan förstå. Att skallningen inte resulterade i turneringens "Fair play-pris",
kan jag köpa. Men fotboll är så mycket mer än så. Mästerskapets bästa fotbollsspelare
är och var Zinedine Zidane, därför var också priset mycket välförtjänt.  

Incidentens konsekvenser är inte överdrivet märkvärdiga. Möjligtvis så måste uttrycket
"använd huvudet" omformuleras på knatteträningar, men annars är det själva
minnesbilden som kommer att leva vidare. Minnet av en fotbollspelare som upprätthöll
om inte lagets, så i alla fall sin familjs heder. Minnet av Zinedine Zidane.

Om tio år kommer den att vara stor, och om tjugo år ännu större, den där skallen.
Den kommer att stå där, prydlig och vacker i de där omtalade historieböckerna som
ingen sett, men alla känner till.

Fredrik Norrström, 060808