Riktigt riktig fotboll
Riktigt riktig fotboll
Snart börjar det. Allsvenskan. Kanske vinner Elfsborg guld igen. Kanske inte. AIK lär
inte ge sig i första taget, och att MFF är revanschsugna råder det inga tvivel om. Men
var hamnar ÖSK? Återuppståndna från de döda, eller ja, från Superettan i alla fall.
Fågel, fisk eller mittemellan? Det sägs att framtiden ruvar på alla svaren.
Att Närkeslätten berikas med guld och gröna skogar är det väl knappast någon som tror.
Inte det förstnämnda i alla fall. Men laget har verkligen bringat den förlorade fotbollsglädjen
tillbaka till staden. Tacksamheten kommer för-hoppningsvis att visas i årets publiksiffror.
Men elitfotbollen är egentligen en bagatell. En liten och inte långt ifrån overklig dröm
för många. Nej tacka vet jag riktig fotboll, det är stort. Riktigt stort.
Jag tror jag har spelat riktig fotboll i ungefär 3 år och 2 gånger. De första tre åren
spenderades i Rynninges P-86-lag under mitten av nittiotalet. De andra två gångerna
har ägt rum på Uppsala Garnison. Anledningen till att endast tre av mina nio år i Rynninge
räknas som riktig fotboll, är för att då spelade vi för oss själva. Vi brydde oss inte om
Petters mammas tjat. Och vi gav blanka den i vad Adams pappa gormade om.
Då spelade vi riktig fotboll.
Det var tider det.
Riktig fotboll handlar om en sak. Att ha kul. När 1:a insatsplutonen ur 2:a kompaniet på
Luftstridsskolan (LSS) har snöfotboll på schemat, händer något magiskt. Inte för att alla
stackare i stridspar om två, älskar att pulsa runt i decimeterhög snö. Inte alls. Det kan till
och med bli lite långtråkigt ibland. Och spelet i sig, är inte ett dugg bättre än den plaskblöta
snön. Inga västar skiljer lagen åt, inga backar och anfallare existerar. Samtidigt så utgör
kängornas stålhättor i varje närkamp, en risk för brutna smalben.
Varje gång befälet blåser i sin visselpipa hörs kvävda stönanden och suckar. Dess
skärande oljud innebär endera arm-hävningar, situps eller upphopp. Men inom Försvarsmakten
har dessa övningar givits det ironiska namnet; "aktiv vila". Vad var det han sjöng nu igen,
Tomas Ledin, "gilla läget"?
Men mitt i detta bedrövliga försök till spel, mitt bland allt snörvlande och hostande, där finns
en ljusglimt. Ett ljus som till och med lyser starkare än de förfärliga taklamporna på
garnisonens värnplikts-logement.
Ljuset symboliserar den enkla, fina, och så otroligt vackra glädje som kan framkallas bara
genom att en rund plastboll, passerar emellan två metallstolpar. Något som egentligen är
helt oförståeligt hur man ens kan bli glad åt. Denna glädje är tillsammans med skratten som
liten bollsparkande pojke, resultatet av riktig fotboll.
Summeringen av den alltid lika välsmakande kardemumman, ger oss två enkla regler.
Enkel fotboll = Riktig fotboll.
Enkel glädje = Riktig glädje.
Så enkelt att säga, men ändå så svårt att förstå.
Om Mr: Walker borde införa riktig fotboll i Örebros A-lag, låter jag vara osagt. Något som jag
däremot tänker ta med mig till hemmamatcherna på Behrn Arena, är riktig, och då menar
jag riktig glädje.
Fredrik Norrström, februari 2007
