Skriverier från Londons bakgator
Skriverier från Londons bakgator
Känslan kan bara beskrivas som motsatsen till eufori. Fiaskot är ett faktum, och
kanske borde McClaren hålla sig till Formel 1 istället. Frågan är nu om Svennis
efterträdare kan svälja stolt-heten och ta tillbaka Beckham.
På en inrökt engelsk pub, såg jag de rutiga kroaterna besegra England med 2-0.
Paul Robinson hade inte sin bästa kväll, men han var knappast ensam. Snett framför
mig satt 4 medelålders män, som tycktes dränka sin besvikelse i maltdryck. I 85:e
minuten skrek en av dem plötsligt ?Come on, England?. Ordet ironi hade just fått ett ansikte.
I tidningarna beskrevs matchen som den svåraste i Europa. Kroatien borta, dvs allt att vinna,
eller? Självklart inte, engelsk press gjorde precis vad den är känd för, och beordrade en
medial massaker. En timme innan matchen, läste jag en artikel i en av Londons gratistidningar.
Där erkände Frank Lampard att hans senaste insatser i landslaget varit för dåliga, och att han
nu skulle visa vad han gick för. Han kan inte ha mått bra när domarens visselpipa förkunnade
Kroatien som vinnare.
Att Sverige går som tåget, och spelar ut spanjorer och isländare, bryr man sig inte om. Myten
om att fotbollstokiga England bara bryr sig om sitt eget lag, kunde inte vara mer sann.
Man känner sig lite som ett kristet barn på julafton, där England får iklä sig rollen som den
muslimska kompisen. Den sneglande blicken mot julklapparna innehåller inget förakt, bara
förvåning och en känsla av ignorering. Kanske finns där en smula avundsjuka också, men
jag är inte säker.
Efter Johan Elmanders riktiga internationella genombrott, är han fortfarande anonym i England.
Föga förvånande, men ändå en intressant notis. Hade motståndet i lördags hetat England istället
för Spanien, hade han bergis varit rikskändis på Londons pubar.
Men landet i väst har större bekymmer än Sveriges beundrans-värda bravader. 0-0 mot Makedonien,
och 0-2 mot Kroatien har satt stor press på mannen med formel 1-namnet. Kanske inser
Steve McClaren nu sitt misstag i att ställa Beckham utanför truppen. Det finns bara en David
Beckham, och det kommer det alltid att finnas.
De engelska spelarna återvänder nu till sina respektive klubblag med svansen mellan benen. Att få 100% koncentration från dessa i nästa match blir en utmaning för Ferguson, Mourinho och Benitez.
Fredrik Norrström, London 061013
Zlatan var Sveriges sämsta spelare
I den femte krönikan sågade jag Zlatan vid fotknölarna, idag tycker jag att han är
betydligt mycket bättre,men vid tidpunkten då detta skrevs, var han fullkomligt värdelös.
Zlatan var Sveriges sämsta spelare
På plan är vi vana vid att se honom dominera. Han trollar bort åttioelva försvarare,
gör en dragning och sätter den i krysset. Det är den Zlatan vi ser, eller åtminstone
vill se. Mot Lettland var han sämst av de spelare som bar gul tröja. "Ibra" gjorde inga
dragningar och hade inga giftiga avslut. Inte ens det vanliga hånleendet bjöd han oss på.
Efter en uddamålsseger som var långt ifrån säker, så fick Lars Lagerbäck äntligen lite
nödvändigt andrum. Högerkanten med Alexandersson fungerade över förväntan, och
Elmander glänste i sin kanske bästa match för blågult. Värre var det för Zlatan. Mannen som
kostade Inter i runda slängar 235 miljoner, var nästintill urusel.
Kanske är det dags för svenska folket att inse hur bra Zlatan egentligen är. Eller snarare
hur bra han inte är. Man kan nämna att omgivningen inte stavades Adriano och Crespo,
men ändå. När Zlatan fortfarande var ny och slapp konstant markering, glänste han jämnt.
Idag är det annorlunda. En hårdare bevakning har visat att Rosengårdsprofilen inte håller
den klass vi trodde. Mot ett så mediokert landslag som Lettland, kan man knappast berömma
en uddamålsseger. Än mindre en anfallare av rang, som på 90 minuter uträttar absolut ingenting.
För att åter knyta an till omgivningen, så bör Fredrik Ljungbergs insats nämnas. Den nyblivne
kaptenen visade tydligt hur man på bästa sätt anför sitt lag. Ett utmärkt val av lagkapten, enligt
mig. Zlatan Ibrahimovic är nog den sista jag skulle vilja se som landslagets kapten.
Inför matchen mot Liechtenstein måste något drastiskt ske. Bänken i 90 minuter vore kanske
den tändvätska Zlatans trötta ögon behöver. Starta en match för svenska landslaget ska man
göra för att man förtjänar det.. Att man gör det för att man heter Ibrahimovic i efternamn,
är totalt oacceptabelt.
Fredrik Norrström, 060902
Pansarvagnar gjorda av plast
Pansarvagnar gjorda av plast
Att man inte får en Neville, en Beckham och en Scholes i samma generation är
förståeligt. Problemet är att även om dessa funnits i exempelvis Forward, hade
de aldrig ens tagit i en ÖSK-tröja. Lite överdrivet, men det ger en bra vink om
verkligheten.
Örebro Sportklubb har en pinsam tradition i att missa givna talanger. Hur många
stockholmare vet t ex att Abgar Barsom är örebroare, räck upp en hand. Tänkte
väl det. Ett annat genant misstag var Christer Fursth. Han mer eller mindre erbjöd
ÖSK sina tjänster, men klubben valde kalla handen till svar. Christer själv,
replikerade med att knalla raka vägen in i Hammarbys A-lag. Att beskriva hans
insats där som en succé, vore att ta i. Men när slutade god allsvensk klass duga åt ÖSK?
Sedan en tid tillbaka är ordet ?pansarvagn? nästintill bannlyst. På platsen som en
gång hette Eyravallen alltså. För vilken fotbollstokig närking minns inte tidningarnas
skriverier om pansarvagnen från Argentina, Walter Gigena. Om jag minns rätt, fick han
15 minuter och ett gult kort, inget mer. Vitryssen Kyosev sållar jag utan dåligt samvete
till samma genanta skara. Listan kan göras lång, men problemet ligger egentligen
i andra änden.
ÖSK borde börja med att skaka av sig stoltheten och erkänna sina misstag. Därefter
borde man genast inleda förhandlingar om bättre samarbeten med de lokala klubbarna.
Avtal skulle då kunna garantera att nästa Kristoffer Näfver hamnade i ÖSK. Om han
ursprungligen kom från Adolfsberg, Sturehov eller Axbergshammar skulle spela mindre roll.
Meningen med detta är inte att sluta köpa spelare, inte alls. Etablerade spelarvärvningar
är ofta nödvändiga. Men snälla, bespara mig pansarvagnar gjorda av plast.
Fredrik Norrström, 060817
Fotboll är ett konstigt spel
Fotboll är ett konstigt spel
När Zinedine Zidanes kala huvud dundrade in i Marco Materazzis bröst, satte
dryga miljarden tv-tittare kaffet i halsen. Åtminstone de som drack kaffe. Övriga
nöjde sig väl med en eller annan svordom.
Att guldet gick till de pastabakande pizzakokarna, var inte det stora samtalsämnet
efter årets VM-final. Istället var det Zinedine Zidanes skalle som fanns på allas läppar.
En intressant detalj, är att Zizou flera gånger bett alla barn om ursäkt, men fortfarande
hävdar att han inte ångrar sig. Något som säkert är lika mycket lögn som sanning.
Zidane ska vara tacksam för att han spelar för Frankrike, och inte för England. Alla
minns vi Englands osmakliga välkomnande av Beckham efter incidenten mot Argentina
i VM 1998. När fransmannen skulle sågas i hemlandet, blev det istället tvärtom.
Rubriker som ?Vi förlåter dig, Zizou? prydde de franska tidningarna, kanske inte alla
men många. För fransmännen är Zidane en av dem största, med eller utan en dansk,
förlåt fransk skalle.
Egentligen var väl detta det optimala slutet, om Zizou verkligen vill
bli ihågkommen. Hade han gett fasen i Materazzis bröstkorg, och istället lyft VM-pokalen,
hade minnet av honom varit svagare. Det är som med fröken på dagis, efter tio år, är
klassens busfrö den enda hon kommer ihåg namnet på. Därmed inte sagt att hans
handlande var berättigat, inte alls. Vad den tatuerade Italienaren sa, spelar mindre roll.
Ett rött kort skulle Zidane ha, och det fick han.
Kritikerna menade även att han skulle fråntas titeln som VM:s bästa spelare,
något jag inte kan förstå. Att skallningen inte resulterade i turneringens "Fair play-pris",
kan jag köpa. Men fotboll är så mycket mer än så. Mästerskapets bästa fotbollsspelare
är och var Zinedine Zidane, därför var också priset mycket välförtjänt.
Incidentens konsekvenser är inte överdrivet märkvärdiga. Möjligtvis så måste uttrycket
"använd huvudet" omformuleras på knatteträningar, men annars är det själva
minnesbilden som kommer att leva vidare. Minnet av en fotbollspelare som upprätthöll
om inte lagets, så i alla fall sin familjs heder. Minnet av Zinedine Zidane.
Om tio år kommer den att vara stor, och om tjugo år ännu större, den där skallen.
Den kommer att stå där, prydlig och vacker i de där omtalade historieböckerna som
ingen sett, men alla känner till.
Fredrik Norrström, 060808
