En stinkande svartgul dubbelmoral
En stinkande svartgul dubbelmoral
När Allsvenskan drog igång efter EM-uppehållet fanns många frågor. Efter matchen
på Behrn Arena mellan ÖSK och AIK är förutsättningarna annorlunda. Medan de
gulsvarta säkert somnade ovaggade, låg nog ÖSK-spelarna och vred på sig.
Utan tvivel långt in på småtimmarna.
För när domaren gjorde slut på lidandet steg jublet på "Behrnabeu". Gnaget hade
fullkomligt utklassat ett närmast patetiskt Örebro SK. Och som sagt, publikens hyllningar
ville aldrig ta slut. Mer om det senare.
Matchen hade inte ens hunnit bli två minuter gammal innan det rasslade i nätet bakom
stackars Peter Westman. Tvåan kom. Trean likaså. Vid det laget kände jag en stor lättnad
över valet att lämna den svartvita tröjan hemma.
Att slutresultatet skrevs till fyra mål mot ett i AIK:s favör, innebar två positiva ting för ÖSK.
Men också en sjuhelvetes massa negativa.
De negativa skulle ta alltför lång tid att ens ägna en tanke åt, varför jag istället fokuserar på
det positiva. Två punkter som sagt:
1. Den nygamla värvningen John Alvbåge slapp undan en pinsam comeback.
2. Laget gjorde mål för första gången på åttioelva matcher. Eller ja, fem i alla fall.
Men förlorade, det gjorde ÖSK, riktigt jäkla rejält också. På planen. Men det är en sak
att spela fegt, inte kämpa för sina lagkamrater och inte visa någon moral. Det är både
skamfyllt och pinsamt. Men det finns det som är värre. Värre än ingen moral alls.
Nämligen dubbelmoral.
Allt började när jag och min far just anlänt till "Behrnabeu". En muskulös man med
glasögon sticker ett propagandablad i händerna på oss. Snällt tog vi emot detta patetiska
meddelande, lyckligt ovetande om stanken.
En gräslig stank.
En stank som inte luktar, utan bara stinker.
Flygbladet var från den så kallade AIK-alliansen. Information om att man valt att bojkotta
lagets bortamatcher, hade aggressivt men välformulerat plitats ner. Orsaken är en invecklad
historia som i grund och botten handlar om pengar, säkerhetsvakter och ansvar. Men fine,
jag köper den. Bojkotten alltså. Eller gjorde, i alla fall. Tills jag insåg hur grundlurad jag blivit.
För min föreställning om ett "Behrnabeu" fritt från tillresta gnagare, dog ganska snabbt. De
bojkottande supportrarna hade plikttroget lämnat bortasektionen nästintill tom, och istället
flyttat in på sittplats. Summan av denna beska kardemumma blev att stora delar av södra
sittplats täcktes av svartgula tröjor. När så en av lagets alla sydamerikaner satte bollen
mycket vackert i nät, förvandlades södra sittplatsläktaren i Örebro, till Råsundas Norra
ståplats i vår vackra huvudstad.
Jag var mållös. Jag var arg. Och det hördes. Tydligen är det någon oskriven regel att man
som sportjournalist inte avslöjar var man har sin lojalitet liggandes. Patetiskt. Som Mats
Olsson i Expressen, han hävdar att han bara håller på nåt pissigt korplag i femman.
Skitsnack! Mitt hjärta klappar tvunget eller otvunget för de svartvita från min födelsestad.
Deal with it.
Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att AIK-alliansens patetiska försök till bojkott,
endast resulterade i fler gulsvarta tröjor på sittplats. Kanske börjar dom vänja sig. Kanske
är dags för sittplats på norra stå. Eller inte. En sak ska gnagarna dock ha klart för sig. Att
bjuda på fin fotboll och utklassa mitt kära ÖSK, fine det kan jag köpa.
Men våra sittplatser, dom rör ni aldrig mer.
Fredrik Norrström, Juli 2008
EM är slut – och en tokig säsong står för dörren
EM är slut - och en tokig säsong står för dörren
När Fernando Torres satte nicken i stolproten så förstod jag. Jag förstod att allt var över.
För Tyskland alltså.
Pojken som blivit en man, blev också hjälte. Så rättvist, så kul, men inte så oväntat.
Nu kom visserligen avgörandet en stund senare, men återigen var det Torres som höll
sig framme. Efter ett misstag av annars duktige Philip Lahm, stod det 1-0 till laget utan
Raúl. Samma lag, vann senare matchen med samma siffror.
Utan petade storstjärnan Raúl.
Hans ersättare gjorde dock utan tvekan en imponerande insats. Den ene vann skytteligan,
och den andre avgjorde finalen. Kort och gott, med Fernando Torres och David Villa i laget,
behöver man ingen Raúl. Som att Sverige skulle vinna EM utan Zlatan. Kanske skulle vi ha
petat vår störste stjärna. Eller kanske inte.
Vi är ju trots allt inte Spanien.
En sak är i alla fall klar, Spanien vann otroligt välförtjänt, och de gjorde det utan spelare från
Manchester United. Utan spelare från de regerande Champions League-mästarna. Bara det
är värt en notis, en applåd och en viss beundran.
Tyskland då, återigen stod man där som förlorare. Michael Ballacks smärta efter slutsignalen
kändes lång väg. Men när stjärnor som Miroslav Klose och Lukas Podolski underpresterade,
hade man inte en chans. Ändå tog man sig till final. Hela den snåriga vägen fram till silvret.
Det är också värt en notis, en applåd och en viss beundran.
Många har i efterhand menat att detta mästerskap hade allt. Målen, matcherna, vändingarna
och stjärnorna. Jag håller inte med. Jag saknade England. Att landet med världens bästa
inhemska liga, inte deltog i EM är inte bara dåligt. Det är en skandal.
Men det där vet ni allt om redan. Misslyckade män med Formel 1-namn, och så vidare.
Men nu när mästerskapet för Europas fotbollsnationer är över, blickar vi framåt. För sportintresserade
nalkas ett spännande sommar-OS. Men för förlorade fotbollsfanatiker som jag själv, står
dock ett annat spel för dörren. En konstig säsong utan riktiga matcher av värde.
De kallar den "silly season".
För spekulationerna är vildare än någonsin. Ska Cristiano Ronaldo överge Red Devils för
Real Madrid? Går Robinho till Chelsea? Och får stackars Gareth Barry igenom sin transfer till
den röda sidan av Merseyside?
Frågorna är många, och svaren får vi, tids nog. Fram tills dess är det bara att följa med tåget,
hålla i sig när det svänger, och hoppa av vid rätt perrong. Leva livet helt enkelt. Vilket kan vara
nog så svårt ibland. Fråga bara Petr Cech, Otto Rehagel eller någon annan av detta mästerskaps
stora förlorare.
För tvål i handskarna, en rutten fotbollsfilosofi, eller vad det än må vara.
Förluster är alltid förluster.
Och illa, ja det kommer de ofrånkomligt alltid att smaka.
Fredrik Norrström Juli 2008
