Vad Örebro SK behöver är en stor lögn

Krönika nummer nio. Rubriken säger allt. Med facit i hand, vet vi ju att det ordnade sig till slut.

Vad Örebro SK behöver är en stor lögn

Matchen i Malmö handlade om bekräftelse. Om Behrn Arena skall få bjuda oss på
allsvensk fotboll även nästa år, så krävs det inte bara en sjuhelsike massa tur. Det
krävs också att sanningen ljuger oss rakt upp i ansiktet.


Örebro. Gamla fina Örebro. Ineffektiva, slarviga och rent ut sagt dåliga Örebro SK.
Stadens fotbollslag håller långt ifrån allsvensk klass. Jag vet att det låter pessimistiskt.
Men att blunda för sanningen har sällan hjälpt. Verkligheten hånar oss med att match
efter match visa upp ÖSK:s faktiska kvalitet. Eller snarare brist på kvalitet.


Ett lag som inte vinner en enda match på bortaplan, är ett om inte mediokert, så i alla
fall dåligt lag. Jag vet att årets allsvenska inte är över än, men ändå. Det är ingen tillfällighet
att många av topplagen dryper av avund på Djurgården. De har ju faktiskt tre poäng gratis
när de svartvita kommer på besök i slutet av september. Eller?


Kan spelare som Rodevåg, Halilovic och Henriksson, en gång för alla överbevisa hopen
av kritiker, inklusive mig? Troligtvis inte, men som en stor legend en gång sa, bollen är rund.


I skrivande stund ligger i alla fall Örebro Sportklubb på en plats som innebär fortsatt spel i
rikets bästa liga. Tillsammans med många gnälliga närkingar, håller både jag och mitt
svartvita hjärta mer än tummarna för att det även ska sluta så.


För att det ska göra det, måste Urban Hammar få varje spelare att höja sig minst ett snäpp.
En omöjlig uppgift kan tyckas, men jag har sett betydligt större fotbollsmirakel än så.


Det räcker dock inte med att ÖSK på något utomjordiskt sätt börjar spela bättre fotboll.


Man behöver också några skottskärror tur, och en stor lögn. Turen är det ju ingen som direkt
rår över, så där kan man väl bara hoppas. Detsamma gäller väl egentligen lögnen, även om
det känns lite tvivelaktigt att hoppas på att sanningen ska ljuga en rätt upp i ansiktet. Ändå är
det just det som krävs.


ÖSK har efter 21 spelade matcher, endast åstadkommit 19 mål och lika få poäng. Det kan
inte klassas som något annat än fruktansvärt illa. Faktum är också att lagets spel, mer påminner
om Superettan än Allsvenskan. Men skulle nu laget trots allt slippa nedflyttning, så kan det inte
betraktas som något annat än ett stort lurendrejeri av sanningen.


Sällan har väl så många fotbolls-intresserade örebroare hoppats på osanning.


Men eftersom hoppet är det sista som överger en, så hoppas till och med jag fortfarande. Jag
hoppas att jag blir överbevisad, förvånad och till och med ljugen rakt upp i ansiktet. Allt för att få
se allsvensk fotboll i Örebro, även nästa år.




Fredrik Norrström ,

September 2007


Riktigt riktig fotboll

Den åttonde krönikan i ordningen. Skriven efter att ungefär en månad av min värnplikt var avklarad. Känner att ämnet egentligen är för stort för en liten sketen amatörskrivelse. Detta skulle enligt undertecknad passa bättre i, tjaa... varför inte Lasse Anrells memoarer? 


Riktigt riktig fotboll

Snart börjar det. Allsvenskan. Kanske vinner Elfsborg guld igen. Kanske inte. AIK lär
inte ge sig i första taget, och att MFF är revanschsugna råder det inga tvivel om. Men
var hamnar ÖSK? Återuppståndna från de döda, eller ja, från Superettan i alla fall.
Fågel, fisk eller mittemellan? Det sägs att framtiden ruvar på alla svaren.


Att Närkeslätten berikas med guld och gröna skogar är det väl knappast någon som tror.
Inte det förstnämnda i alla fall. Men laget har verkligen bringat den förlorade fotbollsglädjen
tillbaka till staden. Tacksamheten kommer för-hoppningsvis att visas i årets publiksiffror.


Men elitfotbollen är egentligen en bagatell. En liten och inte långt ifrån overklig dröm
för många. Nej tacka vet jag riktig fotboll, det är stort. Riktigt stort.

   Jag tror jag har spelat riktig fotboll i ungefär 3 år och 2 gånger. De första tre åren
spenderades i Rynninges P-86-lag under mitten av nittiotalet. De andra två gångerna
har ägt rum på Uppsala Garnison. Anledningen till att endast tre av mina nio år i Rynninge
räknas som riktig fotboll, är för att då spelade vi för oss själva. Vi brydde oss inte om
Petters mammas tjat. Och vi gav blanka den i vad Adams pappa gormade om.
Då spelade vi riktig fotboll.
Det var tider det.


Riktig fotboll handlar om en sak. Att ha kul. När 1:a insatsplutonen ur 2:a kompaniet på
Luftstridsskolan (LSS) har snöfotboll på schemat, händer något magiskt. Inte för att alla
stackare i stridspar om två, älskar att pulsa runt i decimeterhög snö. Inte alls. Det kan till
och med bli lite långtråkigt ibland. Och spelet i sig, är inte ett dugg bättre än den plaskblöta
snön. Inga västar skiljer lagen åt, inga backar och anfallare existerar. Samtidigt så utgör
kängornas stålhättor i varje närkamp, en risk för brutna smalben.


Varje gång befälet blåser i sin visselpipa hörs kvävda stönanden och suckar. Dess
skärande oljud innebär endera arm-hävningar, situps eller upphopp. Men inom Försvarsmakten
 har dessa övningar givits det ironiska namnet; "aktiv vila". Vad var det han sjöng nu igen,
Tomas Ledin, "gilla läget"?


Men mitt i detta bedrövliga försök till spel, mitt bland allt snörvlande och hostande, där finns
en ljusglimt. Ett ljus som till och med lyser starkare än de förfärliga taklamporna på
garnisonens värnplikts-logement.


Ljuset symboliserar den enkla, fina, och så otroligt vackra glädje som kan framkallas bara
genom att en rund plastboll, passerar emellan två metallstolpar. Något som egentligen är
helt oförståeligt hur man ens kan bli glad åt. Denna glädje är tillsammans med skratten som
liten bollsparkande pojke, resultatet av riktig fotboll.


Summeringen av den alltid lika välsmakande kardemumman, ger oss två enkla regler.

Enkel fotboll = Riktig fotboll.

Enkel glädje =  Riktig glädje.

Så enkelt att säga, men ändå så svårt att förstå.


Om Mr: Walker borde införa riktig fotboll i Örebros A-lag, låter jag vara osagt. Något som jag
däremot tänker ta med mig till hemmamatcherna på Behrn Arena, är riktig, och då menar
jag riktig glädje.





Fredrik Norrström, februari 2007

Lugnet på Behrnabeu får mig att längta hem

Min sjunde fotbollskrönika är den andra som är skriven i England. Allt som skrevs kom verkligen direkt från hjärtat, och jag är idag, ungefär ett år senare, lika glad att Örebro Sportklubbs hemmaplan inte heter någonting med Obol.


Lugnet på "Behrnabeu" får mig att längta hem.

För många består juletiden av god mat, pepparkakor och glögg. För andra innebär
den rättsskandaler och fängelsestraff. Om familjen Behrn tycker om glögg eller inte,
låter jag vara osagt. Klart är nog, att de föredrar den före de åtal som nu drabbat deras
forne konkurrent om Eyravallen, Obol Invest.


Rubriken som får mig att höja på ögonbrynen, finns i en av Sveriges största kvällstidningar.
Åtminstone i den upplaga som finns att ta del av på Internet. Nyheten att företaget Obol
Invest nu ska granskas av finansinspektionen, kommer knappast som en chock. Ändå
fångar den min uppmärksamhet. Det som idag heter Behrn Arena, skulle ju mycket väl
ha kunnat heta Obol Invest Arena istället. Tack gudskelov för att så inte är fallet.


För i familjen Behrns miljonsatsning på Eyravallen fanns något mer än bara pengar.
Där fanns en känsla för arenans historia, och en respekt för de lokala lagen som spelar
där. Företaget är inget halvskumt skalbolag från några oskuldsfulla öar, som ingen
människa vet var de ligger. Annat är det med Obol Invest, som framstår som allt skummare
för var dag som går. Det rådande lugnet från "Behrnabeu" når ända till London, och det får
mig att längta hem.


I tidigare nämnda kvällstidning fanns en mycket minnesvärd rubrik:

"Obol Invest pekas ut som nya Trustor"

Min spontana reaktion blir att kritiken mot "Behrnabeus" vip-loger, känns ganska löjlig i
jämförelse med detta.


Alla är dock inte lika lyckligt lottade som ÖSK. Örebro Hockey, Svenska basketligan och
Luleå Hockey, är bara några av Obols "offer". För deras skull hoppas jag att hela karusellen
slutar snurra, utan att någon ramlar av.


Jag får också rapporter hemifrån om att målmaskinen Rodevåg är klar för ÖSK. Ett mycket
glädjande besked för alla oss från Närkeslätten, som tycker om fotboll. Låt oss bara hoppas
att han är mer redo att flytta upp en nivå, än vad Johan Pettersson var när han kom till klubben.
Inte för att Johans säsong varit totalt misslyckad, men jag ska erkänna att jag personligen hade
högre krav på honom än vad han har visat.


Inför den kommande säsongen ser dock Örebros lag mycket intressant ut. Med Nedim och
Rodevåg i anfallet. En vänsterkant med Riddez rutin, och Näfvers talang. Ett innermittfält med
en dansk regent. Hungriga ungdomar i Kevin Walker och Sandro Pavicevic, ja listan kan göras
lång. Att vi går en spännande vår till mötes är i alla fall klart.


Här i London existerar dock bara engelsk fotboll. Tidningarna ägnar spaltmeter åt att desikera
lagens matcher in i minsta detalj. Något som är anmärkningsvärt, är att tränarna ges ett mycket
större utrymme i media här, än i Sverige.


Efter tre månader utomlands, ser jag nu fram emot att komma tillbaka till Sverige. Tillbaka till
lugnet på "Behrnabeu".

Tillbaka till Allsvenskan.



Fredrik Norrström, London 061207  


RSS 2.0