En saga om det pågående förflutna
En saga om det pågående förflutna
Den blonde lilla Dirk hade kommit från ett land i väster. En gänglig mörkhyad man likaså.
Ändå bestod manskapet mestadels av krigare från ett land söderut, samt infödingar.
Slaget skulle äga rum på en stor grönyta, och hövdingen föreberedde sig på två jämna
strider. Vann man mot Blånäsorna från huvudstaden, skulle man avancera allt närmare
målet.
Det var en gång en by i öns nordvästra del. Invånarna där, kom från världens alla hörn,
men hade en sak gemensamt. Kärleken för kamp. Byns hövding var en kraftig man med
svart skägg, också han utifrån. Uppväxt vid Medelhavet, men med ett ständigt sökande
efter nya eggelser. Ön låg förövrigt väster om det gigantiska Europa.
Hövdingen satt på en bänk och blickade ut över truppen. Stolta krigsmän vässade sina
knivar och spjut. Nervositeten låg som en tunn hinna, och inte mycket sades.
Vetskapen om att en seger var absolut nödvändig, tyngde honom. Det gångna årets mindre
strider, hade lett till större markförluster än väntat. På det, så hade de nya stadsmännen
från Amerika blivit osams också. Läget var minst sagt turbulent, men hövdingen kunde
bara fortsätta på inslagen väg, bära eller brista.
Han gick noga igenom det kommande slaget, steg för steg. Till sin fördel räknade han
soldaternas styrka i stora bataljer. De små och till synes meningslösa dusterna som kom
med jämna mellanrum, kunde inte mäta sig med detta. Adrenalinet, aggressiviteten,
till och med blodsmaken i munnen kändes bättre när mer stod på spel. Dessutom hade
man vunnit det senaste slaget, inte långt ifrån där han nu befann sig. Självförtroendet var
således mycket gott.
Regenten satt djupt insjunken i tankar om hur morgondagens strid skulle arta sig, och märkte
inte att hans högra hand närmade sig. Mannen som med säkra steg styrde mot sin anförare,
var själv en ledare. På slagfältet fanns han ständigt i täten. I oräkneliga strider hade han varit
tungan på vågen. Även i de mörkaste stunderna hade han fått sina mannar att se ljuset.
Hans spjut var också alltid det blodigaste.
Bakom honom anade hövdingen, som nu tittat upp, även fyra andra män. Alla fyra hade sina
egna specialiteter, och han var stolt över dem. Mycket stolt. Några av dem hade varit med i det
historiska slaget för några år sedan. Det talades fortfarande om den osannolika vändingen,
och respekten som för evigt var vunnen.
Det började skymma, och det var dags för vila. De röda drog sig sakteligen var och en hem till sig.
Snart var hövdingen ensam kvar, ensam med solnedgången. Han bad en stilla bön på något som
lät som spanska, och begav sig även han hemåt.
Det var en gång en by som vässade huggtänderna inför en stor strid.
Det var en gång ett blodrött Liverpool FC, som inte ville annat
än att besegra blånäsorna från huvudstaden.
Fredrik Norrström, april 2008